Leva på gränsen...
Tonåringen har ju någon 35-årskris. Den yttrar sig i att han vill göra masa galna saker och jag låter honom hållas.
I morse tänkte han att hmm det räcker inte md att köra MC i 150 knyck, handla högriskaktier för alla våra pengar, och åka på ravefest i dagarna tre med massa 20-åringar. Nä i morse kände han att det var dags att ta det till en ny nivå.
Så här gick det till:
Jag går upp när det fortfarande är mörkt, hinkar en liter kaffe eller två, väcker två små trötta barn och klär på dom i sömnen, lagar frukost, avstyr bråk, plockar undan frukost, blir aningens svettig, får lite puls, avstyr lite mer bråk, klär på igen eftersom folk tydligen klär av sig, torkar en halvliter klibbig juice, tvättar min tofs som Amanda kladdat kaviar , borstar tänder under vilda protester, klär på ytterkläder och går ÄNTLIGEN ut genom dörren. Det är då det börjar. Var är sparkcykeln? Låter kanske inte som en så allvarlig fråga men för monsterpojken är det liv eller död. Hittar inte sparkcykeln. Hoppas innerligt att tonåringen tog hem den från dagis dagen innan. Inser att jag missar tåget.
Släpar upp alla barn från vägen, går in, skriker upp för trappen ANDREEEEEEAS! Tog du hem sparkcykeln igår? Tänk efter nu så jag slipper leta i onödan. Jo men det var han helt säker på att han gjorde. Han minns det faktiskt exakt och den ligger i bakluckan på bilen eller är i trädgården. Jag letar i alla bilar med ett väldigt upprört barn i hasorna. Pulsen ökar lite till. Nu har jag svettdroppar i pannan och längs ryggen. Pulsen är väl uppe på 300 skulle jag säga. Inser att jag missar ännu ett tåg.
Ingen sparkcykel i bilar, trädgård, hus, garage, inte ens hos grannar eller i papperskorgen ( kollade faktiskt där i ren desperation). Tar gallskrikande 4-åring på axlarna och 2-åring i handen och kämpar mig mot dagis. Nä men se där! Elliotts sparkcykel.
Här snackar vi om att han lever på gränsen. Konsekvenserna av detta kommer inte bli små…
I morse tänkte han att hmm det räcker inte md att köra MC i 150 knyck, handla högriskaktier för alla våra pengar, och åka på ravefest i dagarna tre med massa 20-åringar. Nä i morse kände han att det var dags att ta det till en ny nivå.
Så här gick det till:
Jag går upp när det fortfarande är mörkt, hinkar en liter kaffe eller två, väcker två små trötta barn och klär på dom i sömnen, lagar frukost, avstyr bråk, plockar undan frukost, blir aningens svettig, får lite puls, avstyr lite mer bråk, klär på igen eftersom folk tydligen klär av sig, torkar en halvliter klibbig juice, tvättar min tofs som Amanda kladdat kaviar , borstar tänder under vilda protester, klär på ytterkläder och går ÄNTLIGEN ut genom dörren. Det är då det börjar. Var är sparkcykeln? Låter kanske inte som en så allvarlig fråga men för monsterpojken är det liv eller död. Hittar inte sparkcykeln. Hoppas innerligt att tonåringen tog hem den från dagis dagen innan. Inser att jag missar tåget.
Släpar upp alla barn från vägen, går in, skriker upp för trappen ANDREEEEEEAS! Tog du hem sparkcykeln igår? Tänk efter nu så jag slipper leta i onödan. Jo men det var han helt säker på att han gjorde. Han minns det faktiskt exakt och den ligger i bakluckan på bilen eller är i trädgården. Jag letar i alla bilar med ett väldigt upprört barn i hasorna. Pulsen ökar lite till. Nu har jag svettdroppar i pannan och längs ryggen. Pulsen är väl uppe på 300 skulle jag säga. Inser att jag missar ännu ett tåg.
Ingen sparkcykel i bilar, trädgård, hus, garage, inte ens hos grannar eller i papperskorgen ( kollade faktiskt där i ren desperation). Tar gallskrikande 4-åring på axlarna och 2-åring i handen och kämpar mig mot dagis. Nä men se där! Elliotts sparkcykel.
Här snackar vi om att han lever på gränsen. Konsekvenserna av detta kommer inte bli små…
Kommentarer
Postat av: Diana
Hahaha!!! Du är bäst! Kramisar
Trackback
