Underbara lördag och äckliga cancer
Härliga underbara lördag! Hur varmt och soligt som helst. Jag älskar iofs att hösten är här. Kan bli så sjukt trött på sommaren. Sola, grilla, vina, le, kladda in sig i sololja, nähä nu började det regna, duscha av sololja, ta in barn, dynor,handdukar, nämen kom inte solen fram nu igen? Och så börjar det om igen.
Tacka vet jag hösten. Man vet att det är ganska kallt och jävligt ( jag gillar inte just att det är kallt och jävligt men ATT man vet vad hur det är). Det är okej att tända ljus, hänga inne,vara trött och tråkig,shoppa och tänk alla fina kläder man får ha på sig. Tänk stövlar och stor halsduk. Hur mysigt?
Idag var det i alla fall sommar ett tag och det var så mysigt. Jag och morgonpigga lilla flickan var uppe tidigt. Jag drack kaffe i soffan och hon kollade med ett litet öga på Chuggington medan hon bäddade och grejade med sina dockor. Sen fick de läsa Body och Mama under små filtar. Jag fick dricka kaffe helt ifred i ca 5 minuter. Sen kom morgonpigga pojken upp. Eller han är inte morgonpigg egentligen men vaknade av oss så han var på ett jäkla humör som visade sig genom att dockor slängdes och tidningar revs sönder. Slut på kaffedrickandet!
Vi drog till Sats i stället. Har jag sagt att jag älskar Minisats? Jag körde den annorlunda kombon rygg och bröst. Min träning är ju inte alls som den brukar nu med tanke på skadan. Så fort jag rör axeln knackar och knäpper det i den. Riktigt obehagligt.
Är livrädd att riva upp axeln igen så jag körde så lugnt och fint så.
Kände dock att ett bröstpass inte är ett bröstpass utan bänk så jag tog de minsta små vikterna jag kunde hitta och la på. Skämdes nästan men bara nästan. Sånt har jag slutat med. Vet att jag är stark egentligen. Jag lät dom små pojkarna ( ni vet dom där som är typ 19 och halvt, kommer i flock,brölar och har luvorna på) tycka att jag var en klen tjej som bänkade hälften av vad dom gjorde. Jag bjöd liksom på det snäll som jag är.
Sen åkte vi hem och åt lunch. Vissa åt blodpudding och bacon, vissa fick kvälvningar av det och åt kyckling, avocado,råris och tomat. Tonåringen hade vaknat också. Honom väcker man inte frivilligt. Där pratar vi morgonhumör. Herremingud! Men nu var han så snäll och glad så. Vi röjjde och grejade i trädgården.
- Hej då sommaren! Hej hösten!
Barnen var som eld och bensin så jag tog Amanda och drog till mamma. Förut hade jag en pappa också. Det var innan cancern. Jag hatar cancer så jävla mycket att jag inte ens kan beskriva det. Det är en sån äcklig vidrig sjukdom! Det är så fruktansvärt sorgligt att den tog min pappa ifrån mig.
En tisdag fick jag veta att han hade levercancer. 5 veckor och 2 dagar senare var han död. Det var 2 veckor efter att vi firat hans 66-årsdag. Som jag saknar och längtar efter honom. Varje varje dag! Ibland tänker jag att han är därhemma med mamma och då känns allt bra men sen kommer verkligheten ikapp mig och då blir det så sorgligt igen. Så här fin var han min lilla pappa:
Lilla Amanda, så fin. Och morfarn så fin han me.
Satan, va de gör ont att sörja å sakna.
Sorg är ett sår som river i en. Snart är det 17 år sedan jag förlorade min lillasyster i en trafikolycka. Jag bävar för den dag som är årsdag sedan hon dog, hatar att passera olycksplatsen där hon försvann för alltid från oss, och sörjer henne så ändlöst... Allt hon aldrig fick bli, och aldrig hann göra, bara för att hon dog ett par veckor innan hon skulle fylla 24 år...
En sån fin bild <3
